Magisk morgon

Nu är barnen så stora att dom ofta är vaken en stund själva innan dom väcker oss föräldrar. I morse väckte dom oss när det var dax för julkalendern. Mysigt att sitta och titta på den tillsammans! Sedan blev det frukost och efter det stängde jag in mig i ett av sovrummen för att slå in julklappar. Klockan 10 ropade M att jag skulle komma och titta på solen. Det här var vad jag fick se genom fönstret:

Nu i December orkar solen precis över Drommen och följer fjällets konturer. Maisgiskt vackert!

Lägg märke till att det nästan är en ring runt solen. Jag har kollat på Wikipedia men jag vet inte riktigt om det är en halo eller en vädersol. Eller är det kanske något helt annat det heter?

Snön som ligger på fönsterspröjsen gör att det blir extra fint och mysigt!

Jämtlandsnatt

Magiskt, trollskt, overkligt och grönt är de första orden som kommer till mig när jag tittar på framsidan av boken Jämtlandsnatt. Jag sätter mig i favoritfåtöljen och börjar bläddra.

Jag förväntar mig att möta kalla stjärnklara nätter när jag öppnar bokens pärmar men efter förordet strålar solen mot mig och känslan av jämtländska ljusa sommarnätter börjar leta sig fram.

Efter några sidor kommer jag fram till ett gemensamt minne, venuspassagen. Göran Strand skriver så här i sin bok:

Den 6 juni 2012 passerade planeten Venus framför solen. Jag och många andra hade samlats vid Stocketitt på Frösön för att bevittna passagen. (…) Nästa gång Venus passerar framför solen är den 11 december 2117, så det här var min sista chans att fotografera detta fenomen.

”många andra” som han syftar på var bland annat min familj och jag. Det var min rymdintresserade dotter som såg till att vi var vakna extremt tidigt denna nationaldag och fick uppleva en magisk händelse. Jonas Grinde som äger Sveriges största solteleskop lät oss titta genom det och vi såg en svart prick (Venus) framför solen. Det kanske inte verkar så upphetsande men tillsammans med alla andra på fältet vid Stocketitt blev det ett minne för livet. Här är mitt foto från den morgonen.

Det känns nästan alltid jobbigt att kliva upp extra tidigt en sommarmorgon eller att ta på sig en massa kläder för att gå ut en stjärnklar vinternatt men det är alltid värt det. När jag bläddrar genom boken Jämtlandsnatt av Göran Strand vet jag att jag kommer stå tyst och stilla och titta upp mot himlen den här vintern också.

Snön gör att alla ljud dämpas och det är absolut tyst. Vi är långt ifrån närmaste gatlyse vilket gör att oändligt många stjärnor syns på himlen. Allra bäst är det när norrskenet visar sig.

Ett minne från förra vintern är när vi släckte alla ljusen i stugan vid 01-tiden på natten för att gå och lägga oss. Då såg vi ett fantastiskt norrsken på himlen. Dottern hade redan sovit i flera timmar men jag väckte henne. Sedan gick vi ut på gården tillsammans. Hon hade pyjamas på sig och var invirad i sitt täcke. Vi stod tillsammans och tittade på de magiska strålarna som skiftade i olika färger. Tiden stannar och tanken svindlar. Min egen litenhet mot rymdens oändlighet. Lite läskigt men samtidigt fantastiskt!

Mamma! Såg du grottan?

När vi åker vägen ner mot dalen ropar min dotter plötsligt från baksätet:

– Mamma! Såg du grottan?

– Nej… säger jag lite tveksamt. Under alla år som jag åkt vägen fram och tillbaka har jag aldrig sett någon grotta. Dottern fortsätter:

– Den var jättehäftig! Det hängde stora istappar i den! Har du kameran med dig?

– Nej… fortsätter jag lika tveksamt som förut. Men jag har mobilen med mig, du kan fota med den.

– Ja! Vad bra! Kan vi stanna när vi åker tillbaka?

– Ja…blir mitt lite dröjande svar och jag funderar på vad det är hon egentligen har sett.

När vi åker upp för fjället ett par timmar senare har det börja skymma. Vi stannar i kurvan där dottern såg grottan. Hon får min mobil, hoppar ur bilen, hoppar över den lilla bäcken som rinner under snön i diket och skuttar sedan upp i slänten på andra sidan. Där lägger hon sig på marken och börjar fota.

När vi kommer tillbaka till stugan tittar vi på bilderna tillsammans. Då ser jag också grottorna!

Då och då kan man höra uttrycket ”att se världen genom ett barns ögon”. Det fick jag göra då. De grottor min dotter såg var häftiga. Som små krypin till Rumpnissarna i Ronja Rövardotter.

Nästa gång jag är ute och vandrar ska jag se mig för noga så att jag inte råkar trampa igenom marken och fastnar med foten i taket till rumpnissarnas hem, för de kanske inte hjälper mig att komma loss, utan betraktar foten som en ny inredningsdetalj.

”Voffor gör di på detta viset?” Hörs det innifrån grottan…

Bilden på rumpnissen är lånad härifrån.

Dromskåran – Nu é dé snö!

Hösten käns ibland lång och mörk. Andra gånger tycker jag att den färgsprakande årstiden är alltför kort. Jag hinner inte med alla härliga turer som jag längtar efter. I augusti blev det en oplanerad fjällvandring till Dromskåran för min dotter och mig. Då var min tanke att vi snart skulle återvända med resten av familjen.

För en vecka sedan hade ÖP en artikel om Dromskåran och då kändes det fortfarande som att en hösttur till Dromskåran kunde bli av.

I morse klockan 9 var Drommen vit men inte Fjällhalsen / Bydalen.

Klockan 11 började marken i Fjällhalsen / Bydalen bli täckt av snö.

När jag ser väderprognosen framöver ser det inte ut som att det kommer att bli någon mer hösttur till Dromskåran i år…..

Yippi! Snart är det vinter!

Susabäcken Åre

Barnen och jag vandrade gångstigen vid Susabäcken. Bakom Tott Hotell är området vid bäcken ett litet äventyr.

Vackert och lättillgängligt nästan mitt i byn.

Forsguiden läste jag en rolig vägbeskrivning till Åre och Susabäcken.

När du ser folk med för stora kläder, kepsar och solglasögon så vet du att du är framme.

Jag fotar och barnen leker. Min dotter säger:

– Mamma fota det här också!

och jag upptäcker nya detaljer…

Hösten är vacker!

Puder på fjälltopparna

När jag lämnade fjällen bakom mig idag var topparna pudrade med säsongens första snö. Luften var kall och klar. Löven sprakade i sina vackra färger. Jag ville vandra runt i fjällen och njuta. Tyvärr måste jag jobba i en kuststad i några dagar och sitter just nu ensam på ett hotellrum. Längtar till helgen då jag ska umgås med släkten och besöka Åre höstmarknad.

 

Tänk om du var minst 9500 år gammal

Det är 1000 år sedan vikingatiden, 2000 år sedan Jesus födelse men Old Rasmus och Old Tjikko är minst 9500 år. Gammal är äldst! Om du inte redan känner till Old Rasmus och Old Tjikko kan du läsa mer om dem här. De är de äldsta kända, nu levande fjällgranarna. Old Rasmus på Sonfjället i Härjedalen och Old Tjikko på Fulufjället i Dalarna.

En riktig yngling i sammanhanget är Old Pompe. Det är en av Getryggens verkliga urinvånare som är minst 5700 år. Den 27 september inviger länsrådet Susanna Löfgren informationsstigen ”Fjällen i ett föränderligt klimat” och även Old Pompe kommer att bli uppmärksammad. Mer om invigningen finns på Länsstyrelsens hemsida.

Ibland när jag går vid trädgränsen ser jag att någon har brutit grankvistar för att sitta på när dom tar paus en stund. Jag blir lika förbannad varje gång! Tänk om granen dom just brutit grenarna från är 1000-tals år gammal. Visa lite RESPEKT! Ta med ett sittunderlag! Hoppas att kunskapen om våra gamla träd sprids. Deras ålder är fascinerande. I stället för att sitta på granarna ska man titta på granarna och förundras…

Västerfjällets topp

”Det blåser på toppen” är ett uttryck som brukar användas när man pratar karriär. Det passar fjälltoppar också. Idag har det blåst rejält, inte bara på topparna. På radion i morse varnades det för 21 m/sek i fjällen. Bilden är från Västerfjällets topp i lördags. Då var det härligt vindstilla och soligt långt upp på fjället men på toppen blåste det. Jag var glad att jag hade tagit med mössan i fickan även fast det kändes väldigt fel när jag gick hemifrån.

Det kanske är så man ska reagera i jobbsammanhang också. När det börjar blåsa omkring en tar man fram mössan ur kavajfickan, drar ner den för öronen, lutar sig tillbaka i konferensstolen och väntar tills orkanen har dragit förbi. Måste testa!

Västerfjällets topp i Bydalsfjällen. Till vänster i bild syns Åreskutan.