Stenhyddan – en spännande historia!

Stenstugan 1896

Mitt förra inlägg handlade om mitt smultronställe Stenstugan och jag lovade att mitt nästa inlägg skulle handla om Stenstugans spännande historia. Nu när jag har läst på lite mer inser jag att jag inte ens kallar stället vid dess rätta namn. Fy på mig! Det jag kallar Stenstugan heter Stenhyddan om det ska vara rätt och riktigt!

Stenhyddan uppfördes ursprungligen 1896 av en grupp godtemplare från Mörsil som insåg att det behövdes en raststuga på leden mellan Strömvallen och Bydalen. Allt byggmaterial fick bäras upp men det tog inte gruppen på 29 personer mer än 12 häktiska timmar att uppföra stugan och resa flaggstången! Arbetet skedde natten mellan den 27:e och 28:e juni 1896.

Jag tror att det här är en bild på gänget som byggde Stenhyddan. Jag blir imponerad av damernas fjällkäldsel, det är både stråhattar och vita kragar!

Godtemplare vid Stenhyddan

Det utsatta läget på fjället och många års väder och vind gjorde att det tillslut bara var ruiner kvar av Stenhyddan.

Stenhyddan i ruiner

Stenhyddan i ruiner vinter

1976-1979 ordnade en grupp frivilliga, på initiativ av Sten Östlund, en restaureringskampanj och Kommittén för Stenhyddans restaurering bildades.

Stenhyddan restaureras

Stenhyddan restaurerad

Alla bilder här ovanför i det här inlägget är foton som hänger inne i Stenhyddan och som jag har fotat av med min kamera. Så här mysigt är det i Stenhyddan.

Stenhyddan invändigt

Förra helgen när vi var i Stenhyddan var vi tre olika sällskap som trängdes kring bordet. Ett roligt sätt att knyta nya bekantskaper på. Det är även roligt att bläddra i gästboken som finns i stugan. Många har skrivit små anektoter om just deras tur till Stenhyddan.

Så här står det på ett anslag som finns i Stenhyddan:

Stenhyddan uppfördes ursprungligen 1896 av en grupp godtemplare från Mörsil som insåg att det på leden mellan Strömvallen (vid Sällsjön) och Bydalen behövdes en raststuga. Initiativtagare till raststugan var O. Walter som året innan märkt upp leden över Sällsjöfjället. Allt fler turister hade vid den här tiden börjat söka sig till området och fjällturismen i Jämtland tog fart.

Allt byggmaterial fick man bära upp men det tog inte gruppen på 29 personer mer än 12 häktiska timmar att uppföra stugan och resa flaggstången! Arbetet skedde natten mellan den 27:e och 28:e juni 1896.

Det utsatta läget på fjället och många års väder och vind gjorde att stugan sedemera kom att förfalla. 1976-1979 ordnade en grupp frivilliga, på initiativ av Sten Östlund, en restaureringskampanj och Kommittén för Stenhyddans restaurering bildades. Kommittén ansvarar idag inte bara för den här stugan utan också för underhåll av två av de leder som går hit upp – Mårdsundsbodsleden och Sällsjöleden – samt leden upp till Västerfjällets topp.

Många tusen vandrare och skidåkare har genom åren pustat ut eller sökt skydd här i Stenhyddan. Emellanåt erbjuder Stenhyddan nattro åt äventyrare och någon enstaka gång även bröllopspar…

Det finns ved och nödutrustning, men tänk på att allt har burits upp av frivilliga eller flugits upp med helikopter. Slösa därför inte på veden genom att grilla ute eller elda för kråkorna. Använd bara det du verkligen behöver!

Glöm inte att stänga dörrar och fönster ordentligt när du lämnar stugan, och ta med dig allt skräp hem. Skriv också gärna några rader i vår gästbok!

Avgifter från rastande besökare är det som bekostar underhållet av Stenhyddan. En dagsrast kostar 10kr och en övernattning 50kr. Det går givetvis också bra att bidra med en frivillig gåva. Postgironumret är 14 47 66-3, ta med ett inbetalningskort hem.

Tack för att du är rädd om den här historiska tillflyktsstugan på kalfjället!

God tur!

Kommittén för Stenhyddans Restaurering

Tack till alla som har bidragit till att Stenhyddan finns som ett helt unikt utflyktsmål mitt på fjället! Nu ska jag logga in på banken och sätt in pengar på 14 47 66-3 som tack för vårt senaste besök så att Stenhyddan finns kvar även i framtiden.

Här kan du läsa om vägen till Stenhyddan

Här kan du se fler bilder på Stenhyddan (Stenstugan)

Åre kabinbana – det gick bra trots allt…

(Nu har jag fixat länkarna till filmerna som av någon anledning slutade fungera tidigare.)

Den här dagen 1989 inträffade en alvarlig incident med kabinbanan i Åre. Så här beskrivs den på Wikipedia:

Lördagen den 28 januari 1989 inträffade en olycka med kabinbanan. 34 personer befann sig i bergstationen, då vädret plötsligt försämrades, och de ombads att omedelbart åka ner med kabinbanan. Ungefär klockan 13 var samtliga personer inne i kabinen, som då började sin färd neråt. När den passerade stötta 3 (ungefär halvvägs) spårade kabinen ur och nödstannade (automatiskt). Vindarna var då mycket kraftiga, vindbyar på gränsen till orkanstyrka. Man konstaterade att kabinen inte kunde repareras på plats i det hårda vädret, eller flyttas på något sätt, så man beslutade att evakuera personerna i kabinen. Drygt fem timmar efter att kabinen spårat ur hade samtliga evakuerats utan några skador.

TV3-programmet ”Larmet Går” gjorde senare en rekonstruktion av händelsen:

Del 1 av 2:

Del 2 av 2:

Lite mera skidhistoria

I ett tidigare inlägg skrev jag lite om skidhistoria. Här kan du läsa det. Nu blir det mer skidhistoria som jag hämtat från min närhet.

I hallen hemma hos oss hänger en träskida. Den låg på vinden när vi köpte vårat hus. En liten skatt som lämnats kvar av husets tidigare ägare.

Träskida

Ovanför sängen i våran stuga hänger ett par träskidor jag ropat in på auktion.

Träskidor

1985 var skidorna långa och smala. Dom här gamla tävlingsskidorna från Fischer som är 2,05 cm långa står numera längst in i förrådet bredvid en gammal sop. Till våren kommer dom att bli ett bord tillsammans med några andra 80-tals skidor. Inspirationen att använda gamla skidor som byggmaterial kommer härifrån.

Fischer 1985

Dom röda Fischerskidorna känns väääldigt gamla där dom står. De senaste åren har skidorna bara blivit kortare och bredare. Tekniken och modet förändras konstant. Dom här Headskidorna från år 2013 kommer snart att vara hopplöst omoderna.

Head 2013

Jag undrar vad som kommer att vara nästa steg i skidutvecklingen?

Lilla tomten har kommit till stugan

Våran lilla tomte har kommit till stugan och hänger lite coolt med armen på pallen.

Tomten

Pallen som tomten står bredvid kommer från min morfars fars lanthandel. Det är lite häftigt tycker jag. Det som nästan är ännu mer otroligt är att mamma spraymålade pallen på 70-talet. Halva pallen var gul och halva pallen var lila! Tänk vad en gammal pall kan få vara med om.

Kopparhinken som vi har näver i kommer från mitt barndomshem, då var den fylld med tidningar. Eldgaffeln som står i kopphinken kommer från moromor och morfars hem.

Jag tycker om när saker har en historia men ibland blir det lite nyköp. Den stora kopparkitteln som vi har veden i är en tvättgryta som vi köpte via blocket. Nu är den historielös för oss men den kommer att ha en historia för mina barn. I deras ögon har den ”alltid” stått vid öppenspisen.

När jag var i Sundsvall såg jag en sak som jag tror är smart. (Jag köpte den inte, priset var lite för högt för ett impulsköp.) Ofta är veden som finns inomhus lite för grovt huggen och det är slut på småstickor när det är dax att tända upp. Det här verkar vara lösningen.

Stikkan

Stikkan finns på butiken Rummet som är en inredningsbutik som jag gärna besöker när jag är i Sundsvall.

Jag kom just på att jag kanske ska förklara en sak. Det är INTE så att vi river näver från björkarna för att få ”eldtänne”. Vi får det från mina förädrar som plockar det på sin egen mark efter det att skogsmaskiner har lämnat det kvar. Vi brukar få en sopsäck med näver på hösten och det är en mycket välkommen present.

Jag fick ett brefkort

Precis som ett vykort har ett blogginlägg ofta en bild och en kort text. Jag fick ett vykort av min svärfar som kommer från hans föräldrahem.  Anledningen till att jag fick det är att det är en bild från Bydalen på framsidan.

På baksidan finns ett frimärke med Gustav V. Om jag tyder stämpeln rätt är vykortet postat den 4 april 1919. Vykort…nej det är fel. Brefkort heter det!

Jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker om framsidan eller baksidan bäst. Som tur är hittade jag en bra hållare på en loppis.

Nu kan jag visa både fram- och baksidan samtidigt. Smart!

Kan du din skidhistoria?

Kronologi

1927 Första skidliften byggs i Engelberg Schweiz

1928 Första repliften byggs i Chamonix

1936 Första stolliften byggs i Sun Valley i USA

1940 Sveriges första lift, Lundsgårdsliften, invigs

1942 Skidlift i Storlien

1947 Skidor av aluminium och trä

1950 Skidbindningar som löser ut

1950 Snökanonen uppfinns

1954 Första gången Åre arrangerar världsmästerskapen i alpin skidsport

1955 Slalompjäxor med spännen

1957 Slalompjäxor av plast

1960 Slalomskidor av plast

1963 Jämtlands längsta släplift byggs i Bydalen

1976 Kabinbanan invigs i Åre

2007 Andra gången Åre arrangerar världsmästerskapen i alpin skidsport

Källa: Fjällturismens historia av Per Åke Nilsson och Wikipedia

Jeans i slalombacken…

I gårdagens inlägg skrev jag bland annat om overallen jag köpt till min dotter. Jag är glad att hon fortfarande vill ha overall. När jag var i hennes ålder var tighta jeans utan långkalsonger under en självklarhet på skolrasten. När jag lekte i snön blev jeansen som pansar. Burr vad jag frös! Jag kommer fortfarande ihåg känslan när låren var helt bortdomnade. Jag var sur på mamma för att jag inte fick ha jeans i slalombacken också. Mammas kommentar att jag blev snöig och kall om jag ramlade var i mina öron bara fånig. Jag kunde dock övertalas att lämna jeansen hemma eftersom jag hade fått ärva syrrans jättesnygga, toppmoderna, slalombyxor. Nu hänger dom som minne på väggen i våran stuga. Kul att mina allra första slalombyxor finns kvar!

Hjälm i backen var inte att tänka på, gud så fånigt! Helst skulle man åka barhuvad, precis som dom tuffa killarna..

Bilden på Piero Gros är lånad härifrån.

Nu har barnen både hjälm, ryggskydd och varma kläder. På vårvintern åker dessutom solskyddsfaktor 30 på. Allt var inte bättre förr!